Finbesök

Förra veckan förärades Boston, och jag själv, med besök av min käre far Mats och hans fru Suzanne! Till följd av utmattning efter vårt hektiska schema så har rapporten från äventyren dröjt något, men håll nu till godo. Det blir en redogörelse huvudsakligen i fotografisk form. Vi inledde med att fira deras ankomst med att gå på en jazzkonsert 220 meter upp i skybaren på Prudential Tower.

Dagen efter tog vi oss i det fina vädret till Bostons svar på SoHo och SoFo, de hippa konstnärskvarteren vid namn SoWa. Där hålls en stor vintage market varje helg. Om man inte var tvungen att hålla sig till sina förbaskade 23 kg per väska skulle man lätt kunna handla en hel del!

Vi höll oss i skinnet och kom därifrån med så pass lite att vi kunde bära det utan större problem, promenerade runt i stan och kollade in Bostons Chinatown och mycket annat.

Vidare hann vi med trevliga restaurangbesök och musikaliska aftnar av vitt skilda slag, både Bostonfilharmonikerna och Flogging Molly!

Sedan åkte besökarna vidare till New York medan jag var tvungen att bevista föreläsningar, men så småningom följde jag efter och anslöt i det stora äpplet. Tyvärr var det en regnig dag, men det gjorde mindre då det ändå var inomhusaktiviteter som stod på programmet. Först ut: MoMA! Jag lyckades på något vis inte hinna med det när jag var i NY 2009, så nu var det en top priority, vilket det för övrigt kommer vara nästa gång jag är i stan också, för det var - mycket - som inte hann ses. Jag la mitt krut på den tillfälliga Diego Rivera-utställningen (foto förbjudet) och arkitekturavdelningen. De "vanliga" samlingarna får vänta till nästa gång :)

Sist men inte minst: NHL-hockey! Det var bland de saker pappa helst ville se här, och så prickade han in resan exakt på en vecka då Bostons arena var uthyrd till Disney on ice. För att undvika ett antiklimax fick vi tänka utanför lådan och komma på att vi under NY-besöket kunde hoppa på New Jersey-pendeln i 20 minuter, åka till USAs farligaste stad Newark och tajma in New Jersey Devils möte med Vancouver Canucks istället. Gott så! Fick man ju se Sedinarna också. Och betydligt smidigare än att försöka ta sig ut till Long Island vilket var det andra alternativet och skulle ha tagit över en timme enkel väg. Devils känns mer som ett NY-lag än Islanders om jag får säga det.

Sedan hade vi en sista dag i Boston innan det var dags för deras hemfärd. Suzanne shoppade medan jag och pappa gick på Bostons MoMA: Institute of Contemporary Art (med den för oss småroliga förkortningen ICA). Till sist firade vi av veckan med en brakmiddag på en etiopisk restaurang i Somerville. Bäst: den etiopiska stouten jag drack till!

Nu är man själv här igen, men inte länge till. På något vidunderligt vis har vi snart kämpat oss igenom 6 och en halv vecka, och på lördag kommer min saknade älskade Ida äntligen hit. Längtar mer än någonsin!

School spirit

Det här med collegeidrott är nåt som vi inte riktigt har fattat i Sverige. Har något icke nordamerikanskt land fattat grejen egentligen? Jag tror inte det. Men här är det verkligen grejen. Sjukt populärt. Jag var på hockey häromdan, Boston College mot Boston University. Skolderby och final i den lokala turneringen The Beanpot. Matchen spelades i Bostons NHL-arena TD Garden. Det var fullsatt och nästan 18000 på läktarna. Och folk är verkligen engagerade. Båda skolorna hade varsin kortsida som matade på med ramsor och hån mot motståndarna och nästan alla i publiken verkade vara alumner från någon av dem. Jag och Paul hamnade på Boston College-läktaren så det bara att inse vilka man skulle hålla på. Nivån på spelet var också riktigt bra. Det här är några av USAs bästa collegelag och flera av spelarna är draftade och kommer att spela i NHL nästa säsong. Så om några år får jag leta fram programmet och se vilka stjärnor jag såg häromdan (nu kände jag inte till en enda spelare)! Självklart skulle det också ätas och drickas i pauserna på klassiskt amerikanskt maner, och allt kröntes med en riktig tv-puckhög efter avgörande i förlängningen.

I övrigt har jag hunnit med mer skogshäng med Lesley hiking club. Riktigt sköna typer det där. Vi åkte ut till ett stort naturreservat i helgen, the Middlesex Fells, och knallade runt i skogen i timmar, följandes något kallat the Skyline trail vilket skulle leda upp på en höjd där man hade fin utsikt över stan. Och den var helt ok, men det var skogen i sig som var behållningen.

Avslutningsvis har jag tagit mig igenom min första kontakt med amerikanska tvättmaskiner. Som sig bör får man gå ner till tvättomaten i kvarteret och ta med sig en god bok - för här lämnar ingen sin tvätt obevakad. Jag blev inte riktigt klok på alternativen men gissar mig till att "normal warm" borde vara typ 40 grader och "normal hot" nånting som förhoppningsvis inte är för långt ifrån 60. Kläderna klarade sig iaf!

Jag måste ju förresten slänga in en recension också. Här kommer en riktig amerikansk klassiker: Girl Scout Cookies. Det är närmast en institution, och har varit USAs favoritkakor så länge nån kan minnas. De kan tydligen bara köpas under "cookie season" en viss tid varje år. Det har varit tapetserat på stora reklamskyltar runtom i stan att "cookie season" snart är här. Jag har förstått att folk till och med förhandsbeställer kakor för att vara säkra på att få sin ranson. Det är alltså inget annat än kakor som säljs av flickscouter. När jag så fick syn på deras försäljningsstånd i tunnelbanan var jag ju tvungen att testa. Hjärntvättad av reklamen. 

Vad kan det vara scouterna stoppar i sina kakor egentligen? Vad det än är, så var det gott. Otroligt goda kakor. Det fanns ett gäng olika smaker och jag föll en kokos/kola/chokladvariant. De är tyvärr slut för länge sedan. Betyget?

Extracurricular activities

Tunt med uppdateringar här på sistone! Jag har inte för avsikt att ursäkta mig - det kommer nog hända att det går ett tag mellan inläggen - men jag har faktiskt tänkt skriva ett längre tag. Jag har bara inte orkat, och för varje dag jag inte orkar blir det mer att skriva om när jag väl tar itu med det. Därav de långa inläggen, och den trenden fortsätter. Men varför ändra ett vinnande koncept?

Hela förra skolveckan finns inte så mycket att säga om, annat än att det var pluggande i en mängd som hade mig dansande på gränsen till psykiskt sammanbrott. Det är ungefär mellan 80 och 100 sidor om dagen att läsa plus inlämningsuppgifter att skriva - utöver de sju föreläsningarna i veckan - och jag har fortfarande inte hittat toppformen läsmässigt, om vi säger så. Samtidigt tror jag att jag fortfarande lider lite av omställningsbesvär - många av mina kurskamrater verkar inte plugga ihjäl sig. De flesta upprepar mantrat "pick your battles" och menar att man inte behöver läsa allt trots föreläsarnas förmaningar. Jag har inte riktigt hittat nivån än där jag vågar skippa delar av läsningen, men i nuläget skulle jag nästan lika gärna kunna göra det på måfå - när man sitter och bläddrar igenom det femte kapitlet för dagen är hjärncellerna redan avdomnade...

Så - efter allt plugg förra veckan var jag tvungen att unna mig en helg med roligheter. I fredags kväll samlades gänget från introduktionen, och åkte ut till ett välmående Suburbia vid namn Newton, Massachusetts. Först var vi på ölprovning på ett ställe som saluförde den underbara kombinationen internationella delikatesser, alkohol och persiska mattor. Sedan vidare till house party hos en kille som lånade sina bortresta föräldrars villa. Middag, fest, dansgolv, och säkert 10 rum där alla kunde somna in framåt småtimmarna. We party in style!

När jag vaknade upp dagen efter i ett pojkrum fullt av Spider-Manaffischer och New England Patriots-souvenirer så insåg jag att jag var tvungen att hasta hem för att skypa med pappa. Han och Suzanne kommer och hälsar på nästa helg (18/2) och stannar en vecka! Det ni, det blir grejer det. NHL-biljetter inköpta, och så får jag äntligen ta mig lite tid att göra Boston vilket ska bli mycket roligt. Bloggen kommer självklart rapportera frenetiskt om detta celebra besök.

Lördagen ägnades sedan åt att kasta mig in i ännu ett amerikanskt skolfenomen - extracurricular activities. Wes Andersons klassiker "Rushmore" handlar om en mästare på området:



Det är självskrivet att varje ambitiös amerikansk student ägnar sin fritid åt att delta i (och allra helst starta upp) klubbar och sällskap på skolan, där man samlas kring något gemensamt intresse. Förra veckan anordades en mässa där alla klubbar presenterade sig och man fick anmäla sig. Jag skrev upp mig på ett gäng, varav jag inte minns alla, men de jag minns är Hiking club, Running club och Environmental club. Först ut att kicka igång aktiviteterna var Environmental club. På programmet: att åka till en kyrka där det anordnades en stödgala med artister för att rädda en skog i Cambridge, som tydligen hotas av att någon vill bygga en parkeringsplats där. Typ. Någon av eldsjälarna i miljöklubben hade snokat rätt på detta och anmält oss som volontärer i arrangemanget av denna gala. Så jag hängde på! Klubben bestod av ett sjukt skönt gäng som jag trivdes direkt med. Vi delade ut program, sålde biljetter och fika, delade ut informationsmaterial och svarade undvikande på frågor om skogen som ingen av oss egentligen visste något om. Men det var en kul kväll. Efteråt åkte vi tillbaka till Lesley och jammade med trummor, mandolin och gitarr i ett korridorsrum.

På söndagen var det dags för nästa klubb: Hiking club, utflykter till fots, och det visade sig till stor del vara samma kärngäng - så vi beslutade oss helt enkelt för att kolla in skogen som vi hade försökt rädda kvällen innan. Det blev en trevlig hajk som dock inte gav så mycket naturkänsla... vi hittade aldrig vägen dit. Vi kom till vad som verkade vara en utkant av området, men hittade ingen väg in, gav upp och gick och köpte donuts istället. Färska, en hel låda med olika smaker. Fett och gott och löjligt amerikanskt!

På söndagkvällen krossades mitt hopp om att få se en Super Bowl Victory Parade genom Bostons gator. Patriots var påväg mot vinst och jag hade börjat se framför mig hur jag skulle få spana in Brady och gänget livs levande... när plötsligt NY Giants upprepade sin vändning i slutet från deras förra Super Bowl-möte. Så ingen parad. Men egentligen gillar jag inte Patriots så jag är inte i sorg (till skillnad från övriga stan).

Söndagen avslutades lite tjinkigt med att min hyresvärd framförde klagomål på hur saker skötts här i hushållet, och riktade kritik mot mig. Vi redde ut det hela men det kändes jättetrist att han var missnöjd då det kom som en överraskning för mig, som inte riktigt hade greppat den förväntade nivån.. jag måste försöka göra mer här helt enkelt. Tråkigt också att norrmannen flyttat ut efter att ha hamnat i onåd hos värden. En ny kille, amerikan, kommer i mars. Verkar schysst. Han har uppfunnit en "osynlig iphone". Mer om det vid ett senare tillfälle - nu har jag skrivit nog för nu. Bye y'all!

Ps. Har fått höra att det varit svårigheter för vissa att kommentera inläggen. Tydligen behövde man ha ett konto av något slag. No more! Nu kan vem som helst skriva. Kreti och pleti, och anonymt om man så vill. Så släpp lös berömmet eller näthatet eller vad ni vill. Ds.