Som en hägring i fjärran

Min första skolvecka är över. Vardagen börjar redan etableras. Det är något lite sorgligt över det, och det faktum att jag snart varit här i två veckor men fortfarande egentligen inte hunnit kolla in centrala Boston. Jag ser bara skyskraporna i fjärran ibland på mina promenader. Introduktionsperioden var kort och efter att den sista organiserade utflykten ägde rum förra helgen så har jag inte haft tid, energi eller orsak att bevista annat än Cambridge och Somerville, delarna där alla studenter bor och verkar och som jag nu börjar bli rätt hemtam i.

Bland orsakerna kan nämnas de sju föreläsningarna i veckan och det omfattande lässchemat, men också att jag under denna första vecka tvangs strula med litteraturjakt, kursregistreringar och kommunikation med Örebro universitet om huruvida jag behövde läsa fyra eller fem kurser när jag är här. Anledningen att frågan uppstod (jag skulle läsa fem enligt planen) var att det vid min ankomst visade sig att jag inte kommit in på två av de fem kurser jag sökt. Och då Lesley inte har ett jättebrett utbud av psykologikurser så fanns det helt enkelt inte tillräckligt många kurser som var av något större intresse för mig att ersätta dessa två med.

Eftersom jag läste Dialektisk beteendeterapi på avancerad nivå i Örebro i höstas, parallellt med uppsatsen, så har jag 7,5 högskolepoäng "för mycket" och tänkte då att jag kanske kunde använda den kursen som ersättning för en av de bortfallna kurserna här. Det slutade dock med att Örebro insisterade på att jag ändå ska läsa fem kurser här. Argumentet är att "man ska göra det när man är på utbyte" och det går ju inte att komma med många invändningar mot den retoriken. Jag kände till det när jag åkte och det är bara att acceptera. Men jag hade tur då det visade sig att en plats blivit ledig på en av de kurserna jag först inte kommit in på. Så mitt kursutbud blev till slut ändå ganska likt ursprungsplanen.

För den intresserade är mitt kursutbud nu detta (och intryck av första veckans föreläsningar):

Ecopsychology: Hade högst förhoppningar på denna kurs, och de verkar överträffas. Klassen är liten och engagerad i ämnet, föreläsaren verkar suverän. Kursen handlar om hur psykologiska perspektiv kan appliceras på orsaker till och lösningar på miljöproblem, samt om vilken roll natur och miljö kan spela för psykiskt välmående och mental hälsa.

Trauma and crisis: Den kurs som jag nu lyckades få en restplats på. Verkar väldigt intressant och fokuserar, som namnet tydligt påpekar, på hur man som terapeut ska hantera klienter som är i kris eller varit med om ett trauma. Min känsla på första föreläsningen var direkt att en sån här kurs förmodligen inte kan göras lika fascinerande någon annanstans än i USA. Föreläsaren verkar väldigt erfaren och drog ett antal fall hon jobbat med, och det kändes som att sitta och lyssna på valfri högkvalitativ kriminalserie a'la HBO. Med vapen överallt och ett samhälle med högre antal mord, rån, och våldsbrott än något annat I-land (förmodar jag iaf? rätta mig om jag har fel) så är det rätt många här som utsätts för traumatiska upplevelser - och som grädde på moset finns tusentals krigshärjade veteraner från alla amerikanska krig. PTSD-prevalensen torde vara skapligt hög i USA.

Holistic psychology: visste inte vad jag skulle vänta mig av denna - kursbeskrivningen talade om "extrasensory perceptions" och det jag googlat fram handlade om psykosentes, en variant av psykoanalys från tidigt 1900-tal och kanske inte det första jag tänkt praktisera när jag blir färdig... men Holistic psychology visade sig här användas mer som en samlande term för den humanistiska inriktningen inom psykologin. Rogers och Maslow men också andra riktningar som delar någon slags strävan efter "självförverkligande". Det är flummigt, men ska bli intressant att läsa, då det tagits upp men inte varit någon särskilt framträdande del av utbildningen i Örebro.

Family interventions: handlar om hur man bör arbeta med, och när man bör ingripa, i svåra familjesituationer. Känns intressant men oroar mig lite över att mycket i kursen verkar ganska hårt kopplat till amerikanska institutioner och lagstiftning.

Critical Issues in infancy: Ersättningen för den kurs jag inte kom in på. En utvecklingspsykologisk fördjupningskurs om de första åren i barnets liv och de problem som kan uppstå.

Jag har hunnit med mer än bara skola också. Margaritas, poetry slam, tebjudning och internationell spelkväll bland annat. Men jag har börjat bli alltmer otålig i väntan på Ida. Vi saknar varandra väldigt mycket just nu. Jag fördriver därför en del tid med planerande av vår gemensamma tid här som, trots att det går sjukt segt, rycker allt närmare. Nu är en veckas semester i San Francisco inbokat veckan efter att hon kommer hit! Då har jag nämligen det angenäma vårlovet, spring break... det kommer bli grymt!

Pluggande kräver ju en del godis. Så, en recension: Snickers Peanut butter.

You guessed it - det är som Snickers fast utan nötterna. Ersatt av jordnötssmör. Det är gott, men känns inte riktigt som Snickers. Nötterna är ju grejen. Känslan efteråt blir ett "jaha". Betyget: 3.



Avslutar med en härlig syn jag såg i kvarteren kring Union Square i Somerville idag. En bensinstation som slagit igen och blivit blomsteraffär. Nature's revenge! Vackert, eller hur?

Träningsvärk

Mina ben värker och jag är trött varje kväll. Det är för att jag missar bussar hela tiden och får ta långa promenader istället. Bussarna här är verkligen opålitliga. Fast det kanske är fel ord, för de lovar egentligen inte särskilt mycket till att börja med. Det enda som anges är när bussen lämnar sin startstation, sen får man gissa om det tar 10 eller 30 minuter för den att komma till en hållplats mitt på sträckan. Tyvärr gissar jag inte rätt tillräckligt ofta. De första dagarna var det fortfarande kul att gå, men nu börjar det bli tradigt eftersom det dels blir nästan samma sträcka alltsom oftast, plus att det har varit vidrigt slaskigt i några dagar. Mina skor är, typ, förstörda av allt salt som hälls ut på trottoarerna. Snöröjningen är tyvärr ett skämt jämfört med Sverige. Snöröjningsbilarna röjer upp körbanan på bilvägen, that's it. Vet inte om det är olika på olika ställen i USA, men sedan verkar systemet här i Somerville fungera på så vis att alla är ansvariga för att trottoarerna framför ens egen tomt blir skottade. Jag är fascinerad av att vissa personer faktiskt orkar fortsätta göra det när så många andra låter bli! Allt mynnar ut i att trottoarerna är ömsom snöiga, slaskiga och rena med intervaller på några meter om varje. Men nog med gnäll. Det har hänt mycket roligt också!

Nu har jag varit här i en vecka och sedan jag sist skrev har även den första helgen passerat. Lördagen innehöll en massa aktiviteter, de flesta kopplade till olika ätbara saker. Så här kommer den första av flera matrecensioner i detta inlägg! Den första utflykten gick till Mike's Pastrys, ett ställe i Bostons Little Italy som av nollningsledarna påstods vara känt för sina fantastiska cannolis. Jag visste inte riktigt vad en cannoli var innan vi åkte, bara att jag hört det refereras till i minst 100 Sopranosavsnitt. Att det är alla NJ-mafiosos favoritfika. Hur som helst är detta en cannoli: ett bakverk bestående av friterad deg rullad som innerkartongrullen på en toarulle, och fylld med smet i någon av typ 50 smaker (utbudet hos Mike's iaf).

Det var inte särskilt gott. Jag tog en med Oreosmak (lät som ett säkert kort...) men åt bara halva. Det var verkligen bara massor av söt fet smet. Kanske finns det godare cannolis någon annanstans, men Mike's cannolis får bottenbetyg, en etta.



Sedan fortsatte utflykten med att de tog oss till Otto's pizzeria, ett ställe med en minst sagt kreativ meny. Bland annat fanns blomkålspizza, potatismospizza och mitt val: squash och tranbärspizza. Funkade förvånansvärt bra! Här blir det en trea.



När kvällen nalkades var det dags för nästa stopp: varm choklad på L.A. Burdicks. När ledarna beskrev det som ett berömt och klassiskt ställe blev jag skeptisk efter cannolitrippen, men här visade det sig vara grymma grejer. De smälter ner mörk choklad i ångkokt mjölk och resultatet blir som att... dricka smält choklad. Galet gott och den första riktigt goda saken jag provat! Femma!



Sedan rundades kvällen av på ytterligare ett "klassiskt" ställe (det måste ha varit något slags tema...), baren The Grendel's Den. En väldigt rolig kväll där jag blev påmind om att man måste vara 21 för att gå på krogen i USA. Eftersom de flesta av transferstudenterna gått direkt från High School till College, och bara läst någon termin innan de nu bytt till Lesley, så var det flera av dem som inte hade åldern inne. Vad gör man då? Fake ID såklart! Känns som en rätt typiskt amerikansk grej. En av de underåriga tjejerna skulle bara in på baren och hade ett fake-id som föreställde nån annan, "it kinda looks like me if you don't look at the eyes!" Det kändes smått absurt och som att jag färdats 10 år tillbaka i mitt eget liv till när alla skulle försöka köpa folköl på någon jourbutik. Men så är det alltså när man är 20 i USA. Hon var lycklig som ett barn på julafton när hon hade lyckats komma in. Kul för henne! :)

På söndagen hängde jag med min nya vän Allie och botaniserade bland Cambridge second hand-butiker. Vi promenerade längs den oändliga Massachusetts Avene (Mass Ave) där de låg som på ett pärlband. Jag fyndade en grön gammal plåtburk från New Orleans (kommer passa perfekt i köket där hemma) och några underlägg. Det var en härlig dag och kul att lära känna henne bättre. En rolig, egen och impulsiv tjej.

Notera på den sista bilden hur Harvard har sin egen poliskår. Jag ska inte bli långrandig men de har ju ALLT!

Idag, måndag, var min första riktiga skoldag och det gick bra. Hade två kurser, Critical Issues in Infancy och Holistic Psychology. Båda känns bättre än jag hade vågat hoppas på. Det känns också som att det är en riktigt bra nivå på undervisningen. Lärarna är väldigt engagerade och det är tydliga krav på vad som gäller - varje vecka. Man kan inte slappa fram till tentan och plugga på slutet. Här är tentan verkligen bara en av typ fem-sex grejer som avgör betyget. Det är krav på engagemang i klassrummet, absolut mobiltelefonförbud, regelbundna skriftliga inlämningsuppgifter på det man ska ha läst, närvaro and so on... varför har vi det inte så på utbildningen i Örebro? Egentligen? Alla grejer känns rätt självklara...

Kvällen avrundades med att vår hyresvärd Steven bjöd mig, Paul och Hallgeir på pizza. Han ville ha ett pizzaparty för att fira att vi alla flyttat in, och han verkar nöjd med att ha hittat oss tre som hyresgäster. Jag bjöd på öl. Lyckad afton!

...och Pabsten får såklart

!

Orientation

Det är sjukt kallt här i Boston och vi har fått massa snö. Det är inte jättemånga minus men det blåser vilket mångdubblar den plågsamma upplevelsen. Av någon anledning glömde jag packa en mössa. I allt detta har hur som helst mina två första dagar som Lesleystudent passerat. Det har varit s k "Student Orientation"-dagar vilket kan liknas vid introduktionen när man börjar på universitet i Sverige. Först samlades utbytesstudenterna. Vi var bara fyra stycken. Jag och tre tjejer: en tysk, en saudier och en kanadensare. Jag hade förväntat mig typ det tiodubbla så det var lite av en chock. Lesley har ändå nästan 10 000 studenter enligt Wikipedia, så det är lite skralt. När vi fyra satt där så uppstod i alla fall en ganska bra känsla då personalen på utbyteskontoret är superengagerade och hade gjort värsta programmet. Alltihop kändes lite konstigt, det blev roligt på ett oavsiktligt sätt för att vi var så få. Den utbytesansvariga har en assistent som hade slitit med att koordinera allt och kopiera upp mängder med papper i olika färger för att göra allt supertydligt. Efter en stund skickades vi vidare och tussades ihop med alla amerikanska transfer students (studenter från andra universitet som bytt till Lesley och är nya för terminen) för den RIKTIGA introduktionen.

Den bestod av extrema mängder information uppblandat med lära känna varandra-aktiviteter. Informationsmötena är upplagda enligt någon slags utmattningsstrategi vars poäng jag inte kan förstå, och går till på så vis att de packar in alla nya studenter i en sal och låter personal från alla olika avdelningar på skolan komma fram och berätta om vad de gör och när man kan vända sig dit. Det är såklart en bra grej i grunden, för Lesley har massor att erbjuda sina studenter, resurserna är imponerande och värda att uppmärksammas så att studenterna använder dem. Men när den tjugonde hurtiga personen i rad kliver upp och berättar om vad avdelningen för studenter med inlärningssvårigheter, id-kortsavdelningen eller vaktmästaravdelningen har för roll och vilka som jobbar där... då kan man inte längre dölja gäspningarna. Så när man efter två timmars presentationer utan rast, äntligen fick göra lite lekar och isbrytare så var alla som kalvar på grönbete. Amerikaner känns generellt oftast mer socialt skillade och utåtriktade än svenskar, så att nu omges av massa amerikanska studenter i högsta hugg med att lära känna varann kändes som att det bara var att se glad ut och hänga med. Lesley har nästan 80 % kvinnliga studenter, det brukade vara ett universitet enbart för kvinnor, och det är samma sak med denna kull. Killarna är få så jag har typ bara lärt känna tjejer. De flesta har bytt från universitet på mindre orter i Massachusetts eller kringliggande delstater så de verkar också peppade på Boston.

Ju längre den första dagen led, desto mer av tiden bestod av roliga aktiviteter istället för informationssessioner.  Framför allt blir det mycket mat. Vi får äta alla mål gratis i skolrestaurangen under introduktionen och den är förvånansvärt bra. Mina farhågor om enbart pommes frites och hamburgare behövde inte infrias. Bra mat och alltid vegetariska alternativ plus att det finns en stor disk där man kan göra sin egen sallad (och inte en tafflig salladsbar a'la Kraka utan med pestopasta, krutonger, fetaost, tre olika sorters sallad, massor av grönsaker och olika bönor...). Och eftersom det är i USA jag är så ska jag väl också nämna de fria efterrätterna i form av mjukglassmaskin, brownies, cheesecakes etc... oh yeah. På kvällen blev det mingel och spelkväll i aulan vilket var rätt kul. Men det blev ingen sen kväll, fortsättning av introduktionen väntade på fredag morgon.

Dag 2 var inte lika informationstyngd utan redan vid lunchtid var det mesta avklarat. Jag hängde med tyskan Astrid, vi långlunchade och gick runt på Harvard Square och kollade in deras överdådiga Student Book Store. Fyra våningar stor var det typ en av de största bokaffärer jag varit i. Och tänk att vi på Örebro universitet numera bara har Campusbokhandeln... olika världar.

Sedan fortsatte kvällen med mer mat i skolrestaurangen och häng med ett gäng av de amerikanska transferstudenterna. Lesley bjöd på bio men den förmodat mediokra Eddie Murphy-filmen "Tower Heist" lockade inte så det blev återigen någon slags improviserad spelkväll, nu i en studentkorridor. Det klart roligaste var Telephone Pictionary, en hybrid av den klassiska viskleken och Pictionary. Skratt på magontsnivå.

Arielle, Rachel, Allie, Xena (!) och Astrid runt spelbordet. Inte heller den här kvällen var folk på festhumör utan relativt tidigt var alla bara trötta. Jag tror en stor del i det beror på att det för amerikanerna varit ganska stressiga dagar. Vi utbytesstudenter kunde chilla idag då vi redan vet vad vi ska läsa, men för dem har dessa dagar avgjort vilka kurser de kom in på, de söker liksom till en skola men vet inte förrän dagarna innan de börjar vad de få läsa. Och allt läses parallellt vilket innebär att de måste lyckas pussla ihop fyra eller fem olika kurser som har vardera en eller två föreläsningar i veckan som inte får krocka med varandra.

Imorgon väntar fler typ nollningsaktiviteter plus att vi i gänget ovanför ska bli guidade bland Bostons bästa second hand-affärer av tjejen i klänningen som är en självutnämnd auktoritet på området. Good times! 

Hej

Ok! Välkomna till bloggen! Hoppas ni som läser ska uppskatta den. Jag har aldrig gjort detta förut, så ribban ligger lågt. Jag ska försöka skriva om mitt nya amerikanska liv på ett sätt som går balansgång mellan att berätta om
1. mig och mina dagar här
2. saknaden av Ida (och längre fram om allt kul vi ska ha tillsammans när hon kommer den 3/3!)
3. staden Boston
4. amerikanska företeelser och kuriosa
5. upplevelsen av att vara utbytesstudent
6. lösryckta tankar och osammanhängande svammel
7. annat som jag kommer på längs vägen
(Numreringen är fullständigt utan rankande innebörd)

Vad det blir av det hela får tiden utvisa! Högt lär varvas med lågt, liksom livet i allmänhet brukar flyta fram. Jag gör detta lika mycket för er där hemma som för mig själv i något slags dagbokssyfte, så ibland lär det bli långt. Jag tänkte i alla fall börja med att berätta om mitt första dygn här i Boston och visa lite bilder på vad det innehållit. Bakgrundsbilden visar för övrigt det hus jag nu bor i (fönstren på den översta våningen hör till mitt rum).

Efter en flight utan gratis mat och drinkar, :(, men med bra filmer, :), kom jag alltså till flygplatsen Logan igår kväll. Väldigt centralt och smidigt belägen med egen tunnelbanestation. Ingen röd matta rullades ut och det fanns ingen välkomstkommitte, däremot en affisch som jag tyckte kändes riktad till mig:

Dessvärre skulle denna välkomnande ton inte fortsätta länge till. Jag släpade mina väskor till tunnelbanan och tog mig, via ett byte, till stationen Sullivan square (som är den närmsta till huset där jag bor, men ändå 15 minuters promenad därifrån enligt Google maps). Där skulle jag ta en buss för att slippa gå de 15 minuterna med 35 kilo packning, men när bussen kom så gjorde jag misstaget att fråga chauffören om det var rätt buss till min gata (vilket jag egentligen visste att det var, men ville vara 101 % säker). Han såg inte ens på mig utan bara mumlade "no, no" och åkte iväg. Nästa buss visade sig inte gå i rätt riktning, men chaufför nr 2 var trevlig nog att förklara att den första bussen visst var den jag skulle ha tagit. Så jag förmodar att busschauffören bara var ett riktigt masshole (förklaring kommer), eller möjligtvis att mitt uttal var så uselt att han inte förstod vad jag sa. Men det sistnämnda betvivlar jag!

Parodin fortsatte med att ytterligare en buss missades, då den köande personen jag frågade inte visste om bussen gick dit jag skulle. Då vågade jag inte chansa. Sedan följde 20 minuter utan att en enda buss kom, och jag stod och frös och kände mig alltmer skeptisk till om det här var ett trevligt ställe. Tilläggas kan även att busshållplatsen låg i ett industriområde under en motorväg, samt att det regnade. Såhär såg det ut:

Vi blev ett litet gäng, vi som stod där. Men jag var veteranen i gänget som hade stått där längst. Till slut kom jag i alla fall därifrån och anlände till huset där jag nu bor. Jag möttes av min hyresvärd Steven, en medelålders pratglad sydstatare och hängiven republikan som emigrerat från Alabama för att det var "a terribly backwards place", samt de andra två studenterna som bor här: Paul, 27, amerikansk läkarstudent på Harvard och Hallgeir, 33, norrman som är "visiting fellow" på MIT och har en master i teknikstudier. Jag satt och pratade med Steven i ett par timmar och kan redan nu konstatera att han är den där amerikanska typen som kan prata med vem som helst om vad som helst hur länge som helst. Kul!

Jag somnade sedan och vaknade klockan 6, förmodligen för att jag var ensam i sängen för första gången på länge. Jag tror jag saknade Ida mer än någonsin och just då kändes det som att de 40-nånting mornarna, som kommer att vara såhär fram tills att hon kommer hit, var ett oöverstigligt berg. Men när vi kunde skypea under förmiddagen kändes det lite bättre. Under dagen har jag kommit fram till att det kommer att bli jobbigt, men det är egentligen inte jobbigt än (vi har varit ifrån varandra några dygn förut..!), så det är onödigt att bli ledsen och göra det jobbigt nu, bara för faktumet att det kommer bli jobbigt sen. Onödigt att ta ut det jobbiga i förskott liksom. Hur som helst älskar jag dig och saknar dig älskling, och det kommer bara bli mer påtagligt för varje dag som går.

Min hylla i köket gapade tom så för att skaffa frukost gick jag med Hallgeir till vår lokala affär Stop'n'shop som visade sig vara en guldgruva, både i egenskap av ett grymt sortiment och en härlig vegetarianavdelning, samt en uppsjö av "roliga" amerikanska produkter. Jag skaffade kundkort direkt. Jag ska köpa roliga amerikanska produkter då och då och recensera här i bloggen har jag tänkt. Men idag blev det fokus på en bra frukost. Surdegsbröd, hummus, flingor, smör, ost, mjölk och en smoothie blev skörden.

Bra grejer. Flingorna är väl det som kommer närmast att uppfylla "roliga amerikanska produkter"-kvoten, Kelloggs Special K med Almond & Vanilla-smak. Det var extrapris om man köpte tre paket och det fanns typ 5 smaker som inte finns i Sverige. Jag tog nämnda smak, Blueberry samt Cinnamon & Pecan. Smaken på Almond och Vanilla var tyvärr sådär, en typisk amerikansk sötsliskig smak som tog över lite väl mycket. Man vande sig efter några tuggor men det kändes tyvärr för mycket åt Frosties-hållet. Det blir en tvåa i betyg.



Efter maten bestämde jag mig för att gå och kolla på skolan, Lesley University, och söka upp de internationella studentvägledarna för att få klarhet i vad jag ska läsa för kurser här. Det vore ju liksom kul att veta nu när man åkt hit och de bara registrerat mig på två av de fem kurser jag valt och det är fyra dagar till jag ska börja plugga. På min promenad fick jag se en bil med en dekal som stolt deklarerade att ägaren titulerade sig ett "Masshole" (snor en bild här då jag glömde fota)

Jag förstod direkt innebörden, dels pga den dryga busschauffören dan innan och dels för att Steven berättade att den dryga attityden tyvärr är ett vanligt karaktärsdrag i Boston. Ett Masshole är helt enkelt ett "asshole" från Massachusetts och har blivit ett sånt där begrepp som uppstod för att förlöjliga en grupp men som sedan har "reclaimats" av den utsatta gruppen och förvandlats till något de kallar sig själv för att markera sin identitet (tänk N-ordet typ). Urban dictionary beskriver fenomenet:

Masshole

N: Generalized term for a resident of Massachusetts......has evolved to mean any obnoxious loudmouth. The most genuine Massholes are so ignorant and belligerent that they think Masshole is a compliment. A Masshole takes pride in his aggressive and illegal driving habits. They are too cool to use turn signals. They will nearly wreck you as they cut you off pulling out of the local strip mall, and then drive 30 miles an hour in a 55 zone while they try to light their cigarette while screaming at their children.

Så ja, en del folk här är tydligen stolta över att vara dryga och otrevliga. Men det finns som tur är många trevliga också. Hur som helst, jag kom fram till Lesleys campus och det vara bara SÅ fint!

Det här är inte hela skolan, det finns olika föreläsningssalar spridda runt Cambridge också, men själva huvudcampuset består alltså av några kvarter med såna här fina hus i New England-stil. Älskar dessa hus, jag gillar ju arkitektur och att kolla in hus och den här stilen ligger mig varmt om hjärtat. Jag har verkligen hittat "hem" för här i stan finns hela stadsdelar där gata upp och gata ner består av vackra höga smala trähus i olika färger och med tinnar och torn. Det var en härlig dag idag att gå runt i solskenet och känna in omgivningen och njuta av att varje gata är ny och osedd mark. Det är nog det roligaste med att vara här och det är ju förmodligen allra roligast nu i början. Jag är rätt trött på Örebro efter alla år och att känna att allt omkring känns fräscht och spännande är verkligen kul.

Jag knallade vidare i omgivningarna efter att ha pratat med Janie på kontoret och blivit betryggad i att jag är prioriterad som utbytesstudent och hade fått förtur till de kurser jag ville gå och var behörig till. "Det syns bara inte i systemet än". Så hoppas att det stämmer. Jag promenerade med nya lätta steg över till Harvard, som ligger intill, och försökte smälta in bland alla superintelligenta/superrika människor. Fick "Social network"-feeling. Ingen kollade snett så jag tror jag lyckades rätt bra? Hur som helst också sjukt fint. De har allt. Eget modernt konstmuseum t ex. Det ska definitivt kollas in!

Sedan bar det av hemåt för nedvarvning och uppläggande av denna blogg. Om någon orkat läsa ända hit så antar jag att det var intressant åtminstone för nån! Oavsett om det var det så kommer jag försöka fortsätta blogga lagom ofta. Och oftare lagom långt, det här blev kanske väl mastigt, men det är ju mycket att avhandla såhär i början. Jag tror i vilket fall att jag kommer kunna trivas fint här i Boston, och ska försöka att inte bli ett Masshole under tiden.