Hej

Ok! Välkomna till bloggen! Hoppas ni som läser ska uppskatta den. Jag har aldrig gjort detta förut, så ribban ligger lågt. Jag ska försöka skriva om mitt nya amerikanska liv på ett sätt som går balansgång mellan att berätta om
1. mig och mina dagar här
2. saknaden av Ida (och längre fram om allt kul vi ska ha tillsammans när hon kommer den 3/3!)
3. staden Boston
4. amerikanska företeelser och kuriosa
5. upplevelsen av att vara utbytesstudent
6. lösryckta tankar och osammanhängande svammel
7. annat som jag kommer på längs vägen
(Numreringen är fullständigt utan rankande innebörd)

Vad det blir av det hela får tiden utvisa! Högt lär varvas med lågt, liksom livet i allmänhet brukar flyta fram. Jag gör detta lika mycket för er där hemma som för mig själv i något slags dagbokssyfte, så ibland lär det bli långt. Jag tänkte i alla fall börja med att berätta om mitt första dygn här i Boston och visa lite bilder på vad det innehållit. Bakgrundsbilden visar för övrigt det hus jag nu bor i (fönstren på den översta våningen hör till mitt rum).

Efter en flight utan gratis mat och drinkar, :(, men med bra filmer, :), kom jag alltså till flygplatsen Logan igår kväll. Väldigt centralt och smidigt belägen med egen tunnelbanestation. Ingen röd matta rullades ut och det fanns ingen välkomstkommitte, däremot en affisch som jag tyckte kändes riktad till mig:

Dessvärre skulle denna välkomnande ton inte fortsätta länge till. Jag släpade mina väskor till tunnelbanan och tog mig, via ett byte, till stationen Sullivan square (som är den närmsta till huset där jag bor, men ändå 15 minuters promenad därifrån enligt Google maps). Där skulle jag ta en buss för att slippa gå de 15 minuterna med 35 kilo packning, men när bussen kom så gjorde jag misstaget att fråga chauffören om det var rätt buss till min gata (vilket jag egentligen visste att det var, men ville vara 101 % säker). Han såg inte ens på mig utan bara mumlade "no, no" och åkte iväg. Nästa buss visade sig inte gå i rätt riktning, men chaufför nr 2 var trevlig nog att förklara att den första bussen visst var den jag skulle ha tagit. Så jag förmodar att busschauffören bara var ett riktigt masshole (förklaring kommer), eller möjligtvis att mitt uttal var så uselt att han inte förstod vad jag sa. Men det sistnämnda betvivlar jag!

Parodin fortsatte med att ytterligare en buss missades, då den köande personen jag frågade inte visste om bussen gick dit jag skulle. Då vågade jag inte chansa. Sedan följde 20 minuter utan att en enda buss kom, och jag stod och frös och kände mig alltmer skeptisk till om det här var ett trevligt ställe. Tilläggas kan även att busshållplatsen låg i ett industriområde under en motorväg, samt att det regnade. Såhär såg det ut:

Vi blev ett litet gäng, vi som stod där. Men jag var veteranen i gänget som hade stått där längst. Till slut kom jag i alla fall därifrån och anlände till huset där jag nu bor. Jag möttes av min hyresvärd Steven, en medelålders pratglad sydstatare och hängiven republikan som emigrerat från Alabama för att det var "a terribly backwards place", samt de andra två studenterna som bor här: Paul, 27, amerikansk läkarstudent på Harvard och Hallgeir, 33, norrman som är "visiting fellow" på MIT och har en master i teknikstudier. Jag satt och pratade med Steven i ett par timmar och kan redan nu konstatera att han är den där amerikanska typen som kan prata med vem som helst om vad som helst hur länge som helst. Kul!

Jag somnade sedan och vaknade klockan 6, förmodligen för att jag var ensam i sängen för första gången på länge. Jag tror jag saknade Ida mer än någonsin och just då kändes det som att de 40-nånting mornarna, som kommer att vara såhär fram tills att hon kommer hit, var ett oöverstigligt berg. Men när vi kunde skypea under förmiddagen kändes det lite bättre. Under dagen har jag kommit fram till att det kommer att bli jobbigt, men det är egentligen inte jobbigt än (vi har varit ifrån varandra några dygn förut..!), så det är onödigt att bli ledsen och göra det jobbigt nu, bara för faktumet att det kommer bli jobbigt sen. Onödigt att ta ut det jobbiga i förskott liksom. Hur som helst älskar jag dig och saknar dig älskling, och det kommer bara bli mer påtagligt för varje dag som går.

Min hylla i köket gapade tom så för att skaffa frukost gick jag med Hallgeir till vår lokala affär Stop'n'shop som visade sig vara en guldgruva, både i egenskap av ett grymt sortiment och en härlig vegetarianavdelning, samt en uppsjö av "roliga" amerikanska produkter. Jag skaffade kundkort direkt. Jag ska köpa roliga amerikanska produkter då och då och recensera här i bloggen har jag tänkt. Men idag blev det fokus på en bra frukost. Surdegsbröd, hummus, flingor, smör, ost, mjölk och en smoothie blev skörden.

Bra grejer. Flingorna är väl det som kommer närmast att uppfylla "roliga amerikanska produkter"-kvoten, Kelloggs Special K med Almond & Vanilla-smak. Det var extrapris om man köpte tre paket och det fanns typ 5 smaker som inte finns i Sverige. Jag tog nämnda smak, Blueberry samt Cinnamon & Pecan. Smaken på Almond och Vanilla var tyvärr sådär, en typisk amerikansk sötsliskig smak som tog över lite väl mycket. Man vande sig efter några tuggor men det kändes tyvärr för mycket åt Frosties-hållet. Det blir en tvåa i betyg.



Efter maten bestämde jag mig för att gå och kolla på skolan, Lesley University, och söka upp de internationella studentvägledarna för att få klarhet i vad jag ska läsa för kurser här. Det vore ju liksom kul att veta nu när man åkt hit och de bara registrerat mig på två av de fem kurser jag valt och det är fyra dagar till jag ska börja plugga. På min promenad fick jag se en bil med en dekal som stolt deklarerade att ägaren titulerade sig ett "Masshole" (snor en bild här då jag glömde fota)

Jag förstod direkt innebörden, dels pga den dryga busschauffören dan innan och dels för att Steven berättade att den dryga attityden tyvärr är ett vanligt karaktärsdrag i Boston. Ett Masshole är helt enkelt ett "asshole" från Massachusetts och har blivit ett sånt där begrepp som uppstod för att förlöjliga en grupp men som sedan har "reclaimats" av den utsatta gruppen och förvandlats till något de kallar sig själv för att markera sin identitet (tänk N-ordet typ). Urban dictionary beskriver fenomenet:

Masshole

N: Generalized term for a resident of Massachusetts......has evolved to mean any obnoxious loudmouth. The most genuine Massholes are so ignorant and belligerent that they think Masshole is a compliment. A Masshole takes pride in his aggressive and illegal driving habits. They are too cool to use turn signals. They will nearly wreck you as they cut you off pulling out of the local strip mall, and then drive 30 miles an hour in a 55 zone while they try to light their cigarette while screaming at their children.

Så ja, en del folk här är tydligen stolta över att vara dryga och otrevliga. Men det finns som tur är många trevliga också. Hur som helst, jag kom fram till Lesleys campus och det vara bara SÅ fint!

Det här är inte hela skolan, det finns olika föreläsningssalar spridda runt Cambridge också, men själva huvudcampuset består alltså av några kvarter med såna här fina hus i New England-stil. Älskar dessa hus, jag gillar ju arkitektur och att kolla in hus och den här stilen ligger mig varmt om hjärtat. Jag har verkligen hittat "hem" för här i stan finns hela stadsdelar där gata upp och gata ner består av vackra höga smala trähus i olika färger och med tinnar och torn. Det var en härlig dag idag att gå runt i solskenet och känna in omgivningen och njuta av att varje gata är ny och osedd mark. Det är nog det roligaste med att vara här och det är ju förmodligen allra roligast nu i början. Jag är rätt trött på Örebro efter alla år och att känna att allt omkring känns fräscht och spännande är verkligen kul.

Jag knallade vidare i omgivningarna efter att ha pratat med Janie på kontoret och blivit betryggad i att jag är prioriterad som utbytesstudent och hade fått förtur till de kurser jag ville gå och var behörig till. "Det syns bara inte i systemet än". Så hoppas att det stämmer. Jag promenerade med nya lätta steg över till Harvard, som ligger intill, och försökte smälta in bland alla superintelligenta/superrika människor. Fick "Social network"-feeling. Ingen kollade snett så jag tror jag lyckades rätt bra? Hur som helst också sjukt fint. De har allt. Eget modernt konstmuseum t ex. Det ska definitivt kollas in!

Sedan bar det av hemåt för nedvarvning och uppläggande av denna blogg. Om någon orkat läsa ända hit så antar jag att det var intressant åtminstone för nån! Oavsett om det var det så kommer jag försöka fortsätta blogga lagom ofta. Och oftare lagom långt, det här blev kanske väl mastigt, men det är ju mycket att avhandla såhär i början. Jag tror i vilket fall att jag kommer kunna trivas fint här i Boston, och ska försöka att inte bli ett Masshole under tiden.