Träningsvärk

Mina ben värker och jag är trött varje kväll. Det är för att jag missar bussar hela tiden och får ta långa promenader istället. Bussarna här är verkligen opålitliga. Fast det kanske är fel ord, för de lovar egentligen inte särskilt mycket till att börja med. Det enda som anges är när bussen lämnar sin startstation, sen får man gissa om det tar 10 eller 30 minuter för den att komma till en hållplats mitt på sträckan. Tyvärr gissar jag inte rätt tillräckligt ofta. De första dagarna var det fortfarande kul att gå, men nu börjar det bli tradigt eftersom det dels blir nästan samma sträcka alltsom oftast, plus att det har varit vidrigt slaskigt i några dagar. Mina skor är, typ, förstörda av allt salt som hälls ut på trottoarerna. Snöröjningen är tyvärr ett skämt jämfört med Sverige. Snöröjningsbilarna röjer upp körbanan på bilvägen, that's it. Vet inte om det är olika på olika ställen i USA, men sedan verkar systemet här i Somerville fungera på så vis att alla är ansvariga för att trottoarerna framför ens egen tomt blir skottade. Jag är fascinerad av att vissa personer faktiskt orkar fortsätta göra det när så många andra låter bli! Allt mynnar ut i att trottoarerna är ömsom snöiga, slaskiga och rena med intervaller på några meter om varje. Men nog med gnäll. Det har hänt mycket roligt också!

Nu har jag varit här i en vecka och sedan jag sist skrev har även den första helgen passerat. Lördagen innehöll en massa aktiviteter, de flesta kopplade till olika ätbara saker. Så här kommer den första av flera matrecensioner i detta inlägg! Den första utflykten gick till Mike's Pastrys, ett ställe i Bostons Little Italy som av nollningsledarna påstods vara känt för sina fantastiska cannolis. Jag visste inte riktigt vad en cannoli var innan vi åkte, bara att jag hört det refereras till i minst 100 Sopranosavsnitt. Att det är alla NJ-mafiosos favoritfika. Hur som helst är detta en cannoli: ett bakverk bestående av friterad deg rullad som innerkartongrullen på en toarulle, och fylld med smet i någon av typ 50 smaker (utbudet hos Mike's iaf).

Det var inte särskilt gott. Jag tog en med Oreosmak (lät som ett säkert kort...) men åt bara halva. Det var verkligen bara massor av söt fet smet. Kanske finns det godare cannolis någon annanstans, men Mike's cannolis får bottenbetyg, en etta.



Sedan fortsatte utflykten med att de tog oss till Otto's pizzeria, ett ställe med en minst sagt kreativ meny. Bland annat fanns blomkålspizza, potatismospizza och mitt val: squash och tranbärspizza. Funkade förvånansvärt bra! Här blir det en trea.



När kvällen nalkades var det dags för nästa stopp: varm choklad på L.A. Burdicks. När ledarna beskrev det som ett berömt och klassiskt ställe blev jag skeptisk efter cannolitrippen, men här visade det sig vara grymma grejer. De smälter ner mörk choklad i ångkokt mjölk och resultatet blir som att... dricka smält choklad. Galet gott och den första riktigt goda saken jag provat! Femma!



Sedan rundades kvällen av på ytterligare ett "klassiskt" ställe (det måste ha varit något slags tema...), baren The Grendel's Den. En väldigt rolig kväll där jag blev påmind om att man måste vara 21 för att gå på krogen i USA. Eftersom de flesta av transferstudenterna gått direkt från High School till College, och bara läst någon termin innan de nu bytt till Lesley, så var det flera av dem som inte hade åldern inne. Vad gör man då? Fake ID såklart! Känns som en rätt typiskt amerikansk grej. En av de underåriga tjejerna skulle bara in på baren och hade ett fake-id som föreställde nån annan, "it kinda looks like me if you don't look at the eyes!" Det kändes smått absurt och som att jag färdats 10 år tillbaka i mitt eget liv till när alla skulle försöka köpa folköl på någon jourbutik. Men så är det alltså när man är 20 i USA. Hon var lycklig som ett barn på julafton när hon hade lyckats komma in. Kul för henne! :)

På söndagen hängde jag med min nya vän Allie och botaniserade bland Cambridge second hand-butiker. Vi promenerade längs den oändliga Massachusetts Avene (Mass Ave) där de låg som på ett pärlband. Jag fyndade en grön gammal plåtburk från New Orleans (kommer passa perfekt i köket där hemma) och några underlägg. Det var en härlig dag och kul att lära känna henne bättre. En rolig, egen och impulsiv tjej.

Notera på den sista bilden hur Harvard har sin egen poliskår. Jag ska inte bli långrandig men de har ju ALLT!

Idag, måndag, var min första riktiga skoldag och det gick bra. Hade två kurser, Critical Issues in Infancy och Holistic Psychology. Båda känns bättre än jag hade vågat hoppas på. Det känns också som att det är en riktigt bra nivå på undervisningen. Lärarna är väldigt engagerade och det är tydliga krav på vad som gäller - varje vecka. Man kan inte slappa fram till tentan och plugga på slutet. Här är tentan verkligen bara en av typ fem-sex grejer som avgör betyget. Det är krav på engagemang i klassrummet, absolut mobiltelefonförbud, regelbundna skriftliga inlämningsuppgifter på det man ska ha läst, närvaro and so on... varför har vi det inte så på utbildningen i Örebro? Egentligen? Alla grejer känns rätt självklara...

Kvällen avrundades med att vår hyresvärd Steven bjöd mig, Paul och Hallgeir på pizza. Han ville ha ett pizzaparty för att fira att vi alla flyttat in, och han verkar nöjd med att ha hittat oss tre som hyresgäster. Jag bjöd på öl. Lyckad afton!

...och Pabsten får såklart

!